Lambis lille kille dog efter några dagar vilket var väntat då han inte hade nån bra start på livet direkt. När Lambis juver så gick tillbaka såg vi att knölarna inte alls var dräktighetsknöligt utan en knöl blev kvar även om det inte kändes akut på nån sätt. Igår morse blev jag dock alldeles kladdig om handen när Lambi kom och skulle gosa. Och ja, den hade brustit på natten och ett annat juver vätskade sig. Inte mycket att göra mer än att njuta av en sista dag och sen låta henne somna. Saknaden är enorm men samtidigt känns det så bra att hon inte hann bli dålig-dålig utan fick vara sig själv in i det sista. Dagarna hon och jag varit ifrån varandra är lätträknade men nu efter nästan 9 år är det dags att lära om. Just nu är sorgen på enorm men tiden kommer göra den hanterbar, men försvinner gör den aldrig.
I kameran hittade jag dom senast tagna bilderna på henne, min vackra vita flicka. Sov gott och vi ses igen.
